"Vi behöver bryta tystnaden"

En stark och insiktsfull text vi fått skickat till oss och som vi gärna vill dela med oss av. Läs och sprid!Det räcker med att säga våldtäkt. Då ryggar folk tillbaka. Att vara våldtagen är som att vara med i en speciell klubb. Det finns en tydlig bild över hur det känns och hur vi beter oss. Man hinner inte säga mer än våldtäkt förrän man fått en stor fet jävla stämpel på sig och någon bytt samtalsämne.Detaljerna kan jag inte sätta ord på. Det jag minns håller jag för mig själv. Några vet lite grand, i grova drag. Men detaljerna vet bara jag. Och han. Och det jag förträngt vet bara han. Men, egentligen, det var väl inte så farligt...? Tänk på kvinnorna i krigsdrabbade länder som våldtas av soldater medan deras barn tittar på. Har jag verkligen rätt att känna som jag känner? (kort paus) Men jag var bara 16. Jag hade aldrig kysst en man, aldrig ens kramat eller hållit någon i handen.(“Varför har du ingen pojkvän?”) Av någon anledning får jag den frågan om och om igen. “Varför har jag ingen pojkvän? För att jag är ett freak” Jag vet aldrig vad jag ska svara. Det kan vara svårt att inte klara att vara någonting annat än själv i en värld där allting kretsar kring sex och kärlek. (“they say that the world was built for two, only worth living if somebody is loving you...”)Vi behöver bryta tystnaden. För det som inte talas om är svårt att förstå. Och vi är så många. Uppskattningsvis en av fyra kvinnor i Sverige blir under sitt liv våldtagna. Vart finns ni? Hur gör ni? Jag ser er inte och förmodligen ser ni inte mig. Men jag tror att ni klarar er så bra. I min värld är det BARA jag som inte klarar av att ta mig vidare.Men jag vill inte vara den som bryter tystnaden. Jag vill inte att någon ska veta. Jag skäms fortfarande. Och jag känner mig konstig som är som jag är. Överdriven och svag och.... Äcklig. Allt är äckligt. Jag är äcklig. Min kropp är äcklig. Sex är äckligt. Äckligt, äckligt, äckligt. Jag får ibland svårt bara att vara i samma rum som en man. Hur sjuk i huvudet är man inte då? Men rädslan kommer från mer än våldtäkten. Den beror också på alla de saker som hänt efteråt. Saker som jag förmodligen inte haft så svårt att hantera om jag varit normal. För det är så jag tänker. Om jag hade varit normal. (but I’m a creep I’m a weirdo what the hell am I doing here….)Jag har blivit tafsad på fler gånger än jag kan räkna. Både av män jag känt och litat på och av främlingar. På fler ställen av min kropp än jag vill minnas. Jag vet inte om jag haft otur, om det bara sätter djupare spår i mig än i andra eller om det berott på någonting jag gjort. På sätt och vis är det mitt eget fel. Jag har rest runt i världen, ibland själv, jag har varit ute nästan varje helg och är i princip aldrig hemma. Då är det klart att det händer saker. Lilla du, var inte så naiv.Fyra gånger i mitt liv har jag blivit förföljd. Hjärtat har bultat så hårt i mitt bröst att jag trott att det ska slå sönder min bröstkorg. Och jag har tänkt att blir jag våldtagen igen då är det kört. Då går jag under. Då finns det absolut inget hopp. Men jag har ju inte så mycket hopp att förlora. Egentligen gör det ingenting om någonting händer. Bättre att det händer mig igen än att det händer någon annan. Jag är ju redan körd. Ibland har jag till och med önskat att någonting riktigt hemskt skulle hända, vad som helst. Någonting som skulle göra det okej att ge upp. Hamna på psyket och bli drogad bortom kännedom. Slippa kämpa. (och hon springer med tindrande ögon...)Jag går alltid tillbaka till mig själv när någonting händer. Grannen som tyckte om att stå utanför mitt fönster och stirra in, och som, när han tog upp en kamera och började fotografera, fick mig att leva med gardinerna ständigt fördragna. Han får mig att känna mig äcklig. Männen som följde efter och filmade mig på gatan, som inte slutade fast jag bad dem. De får mig att tänka att jag borde betett mig annorlunda. Var det verkligen nödvändigt med tajta jeans och höga klackar? För ger du dig in i leken får du leken tåla.Men det finns inga trygga zoner. Jag brukade tycka om att gå och simma tills en man utnyttjade det faktum att man simmar iklädd endast bikini. En gång väcktes jag mitt i natten av att min väns gifta brorsa tryckte sina läppar mot mina så att jag inte fick luft. En av mina bästa vänner (en man) blev en natt för full, kallade mig ful och körde upp handen mellan mina ben. På gator skriks ord efter en av män i grupp. På pendeln på väg hem en kväll vid åttatiden knäppte en man stirrandes upp sina byxor och började ta på sig själv. På en liten fiskebåt i Honduras tog guiden mellan mina ben. På arbeten har jag blivit fotograferad mot min vilja, blivit tafsad på och tvingats höra kommentarer om min kropp. Men jag borde kanske valt andra jobb. Borde kanske åkt direkt hem från skolan varenda dag. Borde verkligen inte varit ute och rest, och borde absolut ha tänkt på att inte göra saker om jag nu tvunget ville se världen.Jag vet inte längre vad jag ska tänka eller tro. Min egen uppfattning om saker känns inte riktigt trovärdig utan bekräftelse utifrån. Men jag berättar om saker som på skämt när jag söker bekräftelse. “Vet ni att jag blev jagad genom Bangkoks gator? Asså mitt på dagen. Helt seriöst, där sprang jag förbi alla människor i mina flipflop och han sprang efter i sina. Flop flop flop på asfalten i flera kvarter. Och ingen stoppade honom! Sjukt va?!” Jag skrattar när jag berättar att en man på en trång buss under en skolresa i Florens stod och flåsade mig i örat medan han tryckte sitt stånd mot min höft i juckande rörelser. Någon meter bort stod min lärare och resten av klassen, men jag fick inte ur mig ett ljud. “Knäppt va? Jag kunde ju ba sagt någonting!” Fast jag vet att jag inte skulle kunnat. Det var för äckligt. Jag ville inte acceptera att det hände, jag ville stirra ut genom fönstret och låtsas som ingenting.Reaktionerna blir bättre om man skrattar när man berättar. Då är det ingen som frågar vad jag hade på mig eller hur jag betett mig, om jag inte “antytt någonting” eller inbillat mig det hela. Om det inte fanns någon chans att ansvaret kunde läggas på mig eller på omständigheterna. Men jag undrar varifrån den attityden kommer, för jag vet att jag inte är ensam om att aldrig känna mig trygg. Min vän gick till läkaren för att hon inte mådde bra. Han tog hennes nummer från journalen och började skicka oanständiga sms. En bekant “var dum nog” att åka svarttaxi och blev kidnappad. En annan blev våldtagen under semesterresan. En tredje hade som liten en fritidsledare som tyckte för mycket om barn. En fjärde blev förföljd och hotad av sitt ex. En femte blev våldtagen av sin pojkvän. En sjätte trodde att hon kunde gå på krogen utan att hålla koll på sin drink och blev drogad. En sjunde blev slagen på sitt jobb när hon sa ifrån för att hon fått nog av smeknamnet 'sexy' och att bli tafsad på. En åttonde fick godkänt i matematik i utbyte mot samlag. En nionde blev våldtagen av sin släkting. En tionde bodde som liten granne med en dömd pedofil men vågade själv aldrig anmäla. En elfte... Jag skulle kunna fortsätta alldeles för länge. Vi är likvärdiga medborgare i detta demokratiska och fantastiska land. Lika inför lagen. Men fosterpappan som om och om igen våldtog sitt fosterbarn fick tre år i fängelse, medan flickan troligtvis är märkt för resten av sitt liv. Vart står vi? Vad tänker vi? Vad är vad och vem är vem? Idag är det svårare och får värre konsekvenser om du smugglar in narkotika i Sverige än om du smugglar in en människa och låter folk betala för att våldta henne. Vad säger det om vår syn på övergrepp?Någonting jag verkligen önskar är att jag som 16-åring hade sluppit vara så ensam. Att jag känt att det var ett problem som det nån gång ibland talades om. Som till exempel ätstörningar eller skolstress. För det talas så väldigt lite om våldtäkt och övergrepp, och när det väl görs tycks det alltid vara på samma sätt. Detaljer kring övergreppet beskrivs, men så sällan konsekvenserna. Konsekvenserna beskrivs istället av omgivningen, utifrån hur kvinnorna och männen som berättat efteråt beter sig. Och jag önskar att jag hade haft någon form av referensram. Att 16-åriga jag hade hittat en bok eller sett en intervju med någon som berättat vad det inneburit för honom eller henne att leva med erfarenheten av en våldtäkt eller ett övergrepp. För tumultet av olika konfliktartade känslor som levt i mig sedan jag var 16 har jag först nu börjat förstå är väldigt vanliga. Det är först nu som jag börjar närma mig tanken på att det är ok att jag kände som jag kände. Det är därför jag står här och berättar. För att jag tycker att det behövs. De flesta av er är väldigt unga och jag är rädd att någonting en dag kommer att hända någon av er eller någon ni känner, eller att det redan hänt. Och jag vill inte att någon ska behöva känna sig så förvirrad och så ensam som jag kände mig.Jag skyller ingenting på samhället. För det finns, fantastiskt nog, ställen dit man kan vända sig och få hjälp. Tänk att vi människor tillsammans, på bara dryga 100 år, har lyckats bygga upp ett sådant system. Och vi är på väg åt rätt håll. Det händer mycket och det går fort. Så alla kanske inte riktigt hänger med. Och de som inte förstår kommer inte kämpa lika mycket som dem som förstår. Därför måste vi börja prata. Vi måste prata om våldtäkt och övergrepp. På riktigt. Utan stigman. Utan romantiserade offerroller. Så här känns det, så här påverkar det mig. Svart på vitt och utan bortförklaringar. Och vi måste sluta jobba mot varandra. Vi måste sluta leva i det förflutna och vi måste sluta leta syndabockar. Om alla bara vänder taggarna utåt, hur ska vi då lyckas skapa en bättre framtid för våra barn? För är inte det viktigare än att hitta någon att lägga skulden på? Och alla mår bättre desto mer jämställt och tryggt ett samhälle är. 'Vi' får inte vända oss mot ett abstrakt 'dom'.