Idealrevolution: Du som nästan tog det du inte fick ta

HaeraBaera på Idealrevolution skrev detta inlägg som vi vill dela med oss av.Jag sitter på twitter och följer nyhetsflödet där en för mig ny hashtag dyker upp, #Fatta. Verkar vara som att öppna alla dammluckor för nyhetsflödet svämmar över av uppdateringar, jag googlar, läser på, går in på spotify och lyssnar på låten, går in på fatta.nu och tittar på videon och jag förflyttas tillbaka i tiden, nästan som en ptsd-attack sköljer minnena över mig. Du som nästan tog det du inte fick ta.Du är inte en, du är flera, men för enkelhetens skull benämner jag dig i formen du, så minnesbilderna som följer här nedan består inte av en person utan av flera, oberoende av varandra manliga individer som nästan tagit det de inte fått lov att ta.Jag är tretton år och står i kön till matsalen, för ovanlighetens skull är jag på väg in dit för att äta. Jag gillar inte att stå i kö och jag gillar inte hur det känns som att alla stirrar på mig när jag tar mat, när jag går till bordet och när jag sitter där och äter, känns som att alla ögon är på mig, men idag har jag samlat mod och tänker faktiskt äta. Jag har lovat min kompis att jag ska göra det. Du står bakom mig i kön, och av någon jävla anledning tar du dig rätten att lägga handen på min rumpa. Jag känner mig så otroligt kränkt men jag säger ingenting, för du är äldre än mig och jag vill inte att alla ska titta på mig, för det är så jävla pinsamt. Jag har så mycket ilska i mig och mitt hjärta slår dubbelt så fort som vanligt och jag försöker ta bort din äckliga hand, men du hånler bara och placerar den än en gång på min rumpa, som om mitt kroppsspråk inte är tydligt nog; NEJ.Jag är sexton år och sitter på en parkbänk med några kompisar och pratar, vi skrattar och har roligt, du är inte med men raglar förbi oss och tar tag i mig. Först spelar jag med och är trevlig för jag är rädd för att du ska göra mig illa, du blir mer och mer närgången och jag känner att jag faktiskt måste sätta ner foten nu, innan det urartar. Jag försöker slita upp ditt tag om min överarm men du ställer dig närmare mig och trycker dina läppar mot mina, du luktar sprit och cigarettrök och jag mår så jävla illa för jag har inte bett dig kyssa mig, jag har inte givit dig mitt medgivande. Ändå står du här och håller fast mina överarmar och trycker dina äckliga läppar mot mig och försöker få in din tunga i min mun, jag får blodsmak i munnen och försöker knuffa bort dig, jag väser till och med nej in i din mun men du verkar inte höra. Först när jag sparkar dig på smalbenet släpper du, kallar mig hora och går därifrån. Mina kompisar skrattar lite förnärmat och jag kokar av ilska, av skam och av rädsla, men mitt nej var inte tydligt nog, fast jag till och med väste det i din mun den här gången; NEJ.Jag är arton år och har tagit studenten och precis fått min första riktiga anställning på en fabrik. Det är varmt för maskinerna i kombination med sommarsolens hetta gör att hela fabriken glöder, det är säkert 40 grader varmt inomhus och jag jobbar i linne för att inte svettas ihjäl. Du jobbar också här, och tar dig friheten att stirra på mina tuttar helt obehindrat. Jag skäms över min kropp för jag ser vilka blickar du ger den. Hur du tar dig friheten att helt obehindrat stirra på min kropp som ett objekt och inte som en industriarbetare. Jag skäms över mina bröst och hur de ser ut i dina ögon. Du får mig att må så jävla illa över min egen kropp. Varje dag känns det som att du tar något från mig som du inte får ta bara genom att se på mig, jag tar mod till mig och skäller till och med ut dig, och jag skriker den här gången; NEJ.Jag är nitton år och du som är min pojkvän kommer hem full och väcker mig. Jag är trött och vill sova men det vill inte du. Jag försöker knuffa bort dig men du verkar tro att mitt nej kan förändras och bli ett ja om du fortsätter tillräckligt länge. Du nyper i min bröstvårta som om den är en lampknapp där man bara klickar på lusten när min kropp egentligen fungerar som en dimmer, men du förstår dig inte på hur min kropp fungerar. Jag slår dig i huvudet med boken som ligger på mitt nattduksbord så att du ska sluta och gå och lägga dig på soffan istället, allt jag gör i detta ögonblick innebär att jag försöker förmedla till dig ordet som jag finner överflödigt i sammanhanget, som jag tycker du borde uppfatta ändå; NEJ.Jag är tjugotvå år och är på en studentfest i Uppsala, vi är på samma studentkrog du och jag. Vi pratar politik och du bjuder mig på en öl, och blir förbannad senare när jag tänker gå hem ensam. Du följer efter mig till min lägenhet och är sur på mig hela vägen hem, för du tycker att du har rätt att ligga med mig för att du var trevlig och bjöd på en öl. Jag försöker förklara för dig att jag inte säljer sex, att du inte kan köpa in dig i min kropp genom att vara trevlig och bjuda på en öl, men det förstår inte du. Du är sur på mig och i din ekvation borde jag ställa upp på sex för din skull, för att du ska få det du vill ha, men jag ställer inte upp på sex, försöker än en gång förklara att allt som jag inte ger mitt medgivande till är övertramp och till slut måste jag finta bort dig genom att snabbt låsa upp porten, slänga mig in i trappuppgången och slita igen portdörren framför ditt ansikte så du inte hinner följa med mig in, för jag har inte gett dig mitt medgivande till sex och därför kommer du heller inte få något, jag sa; NEJ.Jag är tjugofyra år, ja det är faktiskt januari 2013 och jag är på väg hem från krogen när du stannar i din bil och vill erbjuda mig skjuts hem. Eftersom vi bor på en liten ort och jag har känt dig sen jag var tretton år så går jag med på att åka med dig i din bil hem till mig, jag känner mig säker i ditt sällskap. När jag sitter i din bil lägger du din hand på mitt lår och jag puttar bort den, du föreslår att vi ska åka hem till dig istället för till mig och jag tänker att okej då, det kan vi väl, det är ju ändå du som frågar och inte någon annan. Så jag följer dig upp för trapporna till din lägenhet där du bor, vi sätter oss i soffan och pratar länge, du försöker hela tiden göra närmanden men jag vill inte så jag fintar bort dig utan att säga nej, för jag orkar inte skapa dålig stämning för det är långt hem till mig och det är kallt ute. Du frågar om jag vill sova över och jag säger att det kan jag väl göra, så vi lägger oss i din säng och du börjar ta på mig, fast jag visat flera gånger att jag inte vill. Du pressar dina läppar mot mina och jag tar tag i dig hårt och säger nej, jag vill inte, men du trugar och småskämtar och ler och fortsätter. Eftersom jag är full så vet jag inte vad jag vill säger du, men jag vet precis vad jag vill och det innefattar ingenting som har med ditt kön att göra. Till slut försöker du pressa in dina fingrar i mig fast jag inte gett mitt medgivande och jag sliter bort dom och spottar dig i ansiktet, för jag vill verkligen inte ha dig i mig. Hur jävla många gånger ska jag behöva säga; NEJ.Jag har sagt nej så många gånger, både med kroppsspråk och med ord. Förklarat för dig att jag inte vill och du har inte lyssnat, du har inte ens brytt dig om att fråga om jag vill. När jag har sagt nej har du fortsatt, som om mitt nej mirakulöst ska kunna bli ett ja genom att du tjatar, trycker dina fingrar i mig som om startknappen finns i fittan, att du ska råka komma åt min g-punkt så att ett nej ska bli ett ja, jag fungerar inte så.Jag har funderat så många gånger varför jag inte sagt det tydligare, varför jag inte sagt nej direkt. Men jag har litat på dig och trott att du ska acceptera mitt nej fast det bara visats genom kroppsspråk, som att du skulle kunna läsa av mina signaler och uppfatta nej:et fast det inte är uttalat, men du har gång på gång visat att du är okapabel till att förstå mitt kroppsspråk.Jag har sovit bredvid dig fast du aktivt försökt ta dig in i min kropp, för jag har inte velat skapa en scen och ställt till med något, jag har inte velat att vi ska bli ovänner över en sån här grej vi två, men den enda jag gör en tjänst genom det är dig och inte mig, och dessutom förstår du än mindre att du gjort fel.Vad får dig att tro att tjat ska få mig att ändra mig? Jag känner inte den åtrå du känner och den kommer inte att komma uppstå i min kropp oavsett hur mycket du trugar och försöker ta på mig när jag föser undan dina händer, hur går ekvationen till där mitt nej ska bli ett ja? Jag förstår det inte.Det är inte falsk blyghet vi har att göra med här, jag försöker inte framstå som en försynt och oskyldig flicka genom att säga nej, jag säger nej för att jag inte vill, och mitt nej är ett nej, inget annat. Det är inte diskuterbart och det är inte förhandlingsbart, mitt nej är ett nej.Och jag tänker att alla de gånger som jag sagt nej, som du försökt ta dig förbi genom övertramp och hot om våld, att alla de gångerna hade kunnat bli en våldtäkt men att jag lyckats ta mig förbi det. Och jag ser videon till låten FATTA och vet, att det lika gärna kunde ha varit vi, du är varje gärningsman och jag är varje offer. Men mirakulöst nog har det inte blivit så, men jag undrar ändå, när ska du förstå att jag säger; NEJ.Jag har skambelagt mig själv och tänkt att allt är mitt eget fel, när det egentligen är du som ska skämmas över vad du försökt göra. Det har tagit mig år av samvetskval för att komma till den punkten att jag förstår att jag inte gjort fel, utan det är du som har skulden och borde därför också ha skammen.Jag behåller min stolthet, vet att det inte varit mitt fel. Den enda person som gjort fel i det här sammanhanget är du. Du har nästan tagit det du inte får ta, och jag hoppas att jag aldrig ser dig igen.