Fatta granskar: Medias bilder av sexuellt våld
Under en lång tid har Fatta kritiserat hur journalister väljer att bildsätta artiklar om sexuellt våld. Media formar vår bild av verkligheten. Det innebär ett stort ansvar. Det pratas mycket om vilket ansvar journalister har att ta fram information som är sann och relevant – men samma krav ställs inte på bilder som på text. Många av bilderna som används för att illustrera artiklar om våldtäkt och sexuellt våld visar en bild som inte är sann utan som förmedlar fördomar och som försvårar det förebyggande arbetet mot sexuellt våld.
P4 Stockholm_Fler anmäler
DN Debatt_Okunniga domare
I Fatta Man-projektet "Medias bilder av sexuellt våld" har Tomas Gunnarsson (Genusfotografen) och Kristina Wicksell (FATTA-aktivist) djupdykt i detta problem samt arbetat med journalister, fotografer, bildchefer, redaktörer m.fl. för att komma till en lösning.Målet är att skapa nya bilder samt att erbjuda verktyg för att använda de bilder som idag finns på ett mer korrekt och rättvisande sätt. Men först vill vi förklara varför de bilder som idag används – och hur de används – inte fungerar.
Problem 1: Bilderna visar inte verkligheten
Stereotypen i bilderna visar överfallsvåldtäkter utomhus, av en okänd förövare och med mycket fysiskt våld. Verkligheten, det vill säga det statistiken visar, är att de flesta våldtäkter sker inomhus, av någon bekant till offret och utan stora mängder fysiskt våld.
Konsekvenser:
Färre anmäler eftersom deras upplevelse inte stämmer överens med bilden av våldtäkt. 80 - 90 % av alla våldtäkter i Sverige anmäls över huvud taget aldrig, och en av förklaringarna till det är just vår felaktiga bild det sexuella våldet.
Samhället satsar alla resurser på gatubelysning, subventionerade taxiresor, trygghetslinjer m.m. trots att det sexuella våldet inte främst sker i de miljöerna.
Det begränsar kvinnors rörelsefrihet. En fjärdedel av alla kvinnor känner sig otrygga när de är ensamma utomhus. Bara 7 % av alla män uppger detsamma. Detta trots att mär män utsätts för misshandel är brottsplatsen en allmän plats i mer än hälften av fallen, medan motsvarande andel för kvinnor är en tredjedel.
Problem1
Problem 2: Fokus på offret – inte på förövaren
Precis som när vi talar om sexuellt våld tenderar fokus i bilder ligga på offret – medan förövaren helt osynliggörs. Ofta är förövaren inte med alls i bilden och i de fall den är det endast i form av en skugga eller suddig skepnad.
Konsekvenser:
Det sexuella våldet ses som ett kvinnoproblem (eftersom 94 % av offren är kvinnor) i stället för ett samhällsproblem.
De förebyggande arbetet fokuserar på hur kvinnor kan agera för att minska risken att bli utsatta för sexuellt våld, i stället för att arbeta med det faktiska problemet – det vill säga de destruktiva maskulinitetsnormer som skapar förövare (98 % av de som anmäls för våldtäkt är män).
Problem2
Problem 3: Offer skildras som ynkliga och utsatta
Förutom att fokus alltid läggs på offret finns det även ett problem i hur de fotas. De vanligaste bilderna av offer visar en ihopkrupen, skör kropp eller ett ansikte som döljs i händer. Väldigt sällan porträtteras "vanliga människor" i vardagliga situationer.
Konsekvenser:
Vi tror att den som utsätts för sexuellt våld är en passiv och svag person.
Vi tror att det går att se på en person om den utsatts för sexuellt våld.
Genom bortvända och dolda ansikten stigmatiserar vi offer och reproducerar bilden av att det är en skam att utsättas för sexuellt våld.
Problem3
Problem 4: Bilderna är triggande för de som utsatts för våldtäkt
Ofta används arrangerade bilder i artiklar om sexuellt våld. Många gånger är dessa väldigt våldsamma, detaljerade och närgångna.
Varför iscensätta brottet?
Vid vilka andra brott arrangerar man bilder på det här sättet?
Hur skulle det till exempel se ut om mord skildrades med arrangerade bilder av brottet eller offret?
Konsekvens:
De som triggas är de som utsatts för sexuellt våld, i stället för den som utövat sexuellt våld.
Problem4
Problem 5: Skapar en bild av förövare som monster
Myten: att våldtäktsmän är okända socialt isolerade monster som hoppar fram ur buskar.Sanningen: att våldtäktsmän är vanliga män: vänner, pojkvänner, släktingar.
Konsekvens:
Vi tror inte att vi kan bli utsatta för sexuellt våld av personer vi känner.
Offer blir ej trodda om de utsatts för sexuellt våld av män som uppfyller rollen”vanlig man” eller har hög status.
Polisen ignorerar viktiga tips för att de inte stämmer överens med deras bild av vem förövaren är.
Problem5
... Många menar till exempel att Hagamannen kunde ha gripits mycket tidigare om polisen hade lyssnat på de tips som kom in och inte fastnat i den gärningsmannaprofil som beskrev honom som asocial och isolerad.
Fortsättning följer...
Nu har vi presenterat vår analys av bilderna samt vilka konsekvenser vi anser att den missvisande och stereotypa bildsättningen faktiskt får för det förebyggande arbetet mot sexuellt våld Men än är vi inte färdiga. Fortsätt gärna att sprida våra exempel för att öka medvetenheten hos såväl de som konsumerar media som de som skapar den. Vi hoppas på att snart kunna återkomma till ämnet med konkreta och lösningsfokuserade förslag på bättre sätt att bildsätta artiklar om sexuellt våld, så håll er uppdaterade på Twitter, Facebook och Instagram under hashtaggen #fattamedia.
Kristina Wicksell
Tomas Gunnarsson