Ett år efter samtyckeslagen – men vad krävs nu?

DEBATT. Den 23 maj är det ett år sedan riksdagen röstade igenom en ny sexualbrottslagstiftning i Sverige. Det skedde efter åratal av påtryckningar både från FATTA! och andra samhällsaktörer. Äntligen fick vi en sexualbrottslag som tydligt uttrycker att sex ska bygga på frivillighet. Den nya lagstiftningen var en viktig milstolpe som i grunden förändrar hur vi som individer ska förhålla oss till varandra; med respekt för vår egen och andras integritet och sexuella bestämmanderätt. Men en lagändring i sig skapar inte ensamt förändring. För att förhindra att våldtäkt och sexuella övergrepp normaliseras och får fortgå i vårt samhälle krävs mycket mer!

Den nya lagen har redan gjort skillnad. En del av de domar som fallit har visat att när det kunnat bevisas att målsäganden inte deltagit frivilligt, har den åtalade kunnat fällas för våldtäkt. Det krävs inte längre våld, hot, tvång eller att gärningsmannen utnyttjat en person som befunnit i en särskilt utsatt situation för att det ska anses vara våldtäkt. Här går det alltså att skönja en positiv förändring. Domarna som kommit sedan samtyckeslagen trädde i kraft ger nu uttryck för kvinnors sexuella bestämmanderätt och att gränserna tillhör dem själva och ingen annan.

Dessvärre är andelen våldtäktsärenden som leder till åtal fortsatt låg. Under 2018 ökade andelen åtal, där målsägande var en vuxen kvinna, till åtta procent, jämfört med sex procent år 2017, enligt BRÅ. Det är en lägre andel än för tio år sedan. Att så få brottsoffer får rättvisa och upprättelse är ovärdigt ett land som Sverige. Det visar tydligt på vikten av att polisen prioriterar och förbättrar sina utredningar i våldtäktsärenden, något som Amnesty uppmärksammade tidigare i år i rapporten Time for change: Justice for rape survivors in the Nordic countries. I ärenden med unga brottsoffer mellan 15-17 år har dock andelen åtal ökat markant: från 11 procent år 2017 till 26 procent förra året. Vår förhoppning är att det här är början på en trend som håller i sig.

Att följa utvecklingen av hur den nya lagen fungerar är däremot i nuläget svårt och tidskrävande. För att få bättre insyn i om vi verkligen går mot att implementera en samtyckeskultur, krävs det att vi på ett lättare sätt kan se över hur såväl rättsprocessen som tillämpningen av lagen går till.

För att de nya bestämmelserna i brottsbalken ska kunna få den normerande effekt som var tänkt, krävs det även att samtycke förs in i rum och samtal utanför rättsväsendet. Nu måste kunskapsspridningen öka och resurser avsättas till civilsamhället för att samtycke ska bli en självklar del av vårt förhållningssätt till varandra. Utbildningsväsendet har en särskild skyldighet att grunda och utrusta alla elever med kunskap om samtycke. Detta kräver att läroplanerna tydliggör när och hur samtycke ska lyftas och läras ut. Då samtycke, ömsesidighet och respekt inte enbart aktualiseras vid sexuella kontakter utan har betydelse i mellanmänskliga relationer och möten i bredare mening, ska kunskap om detta inte bara vara en del av biologins sexualundervisning, utan är en viktig del av flera av skolans ämnen.

Vi har för första gången någonsin i svensk historia en lagstiftning som ser till att allas sexuella gränser kan upprätthållas. För att garantera att den nya lagstiftningen får genomslagskraft och för att vi ska vara på väg mot det jämställda samhälle som vi vill ha, krävs mer av rättsväsendet, politiker, skolor och arbetsplatser. För att se till att vi verkligen motarbetar sexuellt våld och lyssnar på alla de röster som har höjts sedan #metoo, krävs mycket mer för att vi ska närma oss en kultur och ett samhälle som genomsyras av ömsesidighet, respekt och där frivillighet är grunden för alla mellanmänskliga relationer. Nu hoppas vi att det är just den handlingskraft och kultur vi rör oss mot!

 

Olivia Björklund Dahlgren, ordförande, Fatta!

Linnea Håkansson, styrelseledamot, Fatta!

Katarina Bergehed, sakkunnig kvinnors rättigheter och sexuella och reproduktiva rättigheter, Amnesty i Sverige

Silvia Ingolfsdottir Åkermark, advokat, Brottsbyrån

Nina Rung, kriminolog och grundare av Huskurage

Kristina Wicksell, kommunikatör, Make Equal